Älskade Luna

Min älskade lilla Luna!
Du tittar på mig med dina bruna, vackra ögon och slickar bort mina tårar. Du, mitt hjärta, tröstar mig! ❤
Timmarna som nu är kvar är fruktansvärt tunga. Jag vill verkligen göra allt och lite till med dig, men varje steg känns tungt, och det är så svårt att låta glad.
Jag vill ju att du ska ha bilden av en glad och rolig matte!
Väntar nu på att kaffet ska rinna ner, sedan ska vi gå ut och sparka lite boll igen.
Luna min älskade lilla stumpa, du kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta, och jag tror och hoppas att du vet att jag älskar så oändligt! ❤

Annonser

Min och Lunas helg

Av anledningar som jag inte orkar gå in på, så beslöts det i slutet av veckan att Luna ska få somna in på Tisdag.
Luna är en helt underbar liten tjej, som förtjänar att minnas med glädje. Det är därför jag nu skriver detta inlägg.
Jag vill skriva och minnas vår sista helg som en helt underbar helg.
Luna älskar att gå i skogen, men allra bäst trivs hon hemma på gården, där hon är trygg.
I somras skaffade jag en boll, som egentligen var tänkt till Fatzy, eftersom den var hård och i princip omöjlig för hundarna att få grepp om.
Denna boll fullkomligt älskar Luna. Hon jagar den, slår på den och ser nästan ut som om hon spelar fotboll med sig själv. Nu när det är snö ute är den om möjligt ännu roligare. Den fastnar i snön så man måste gräva lite, vilket är en annan av Lunas favoritsysselsättningar. Den hoppa och skuttar också åt en massa konstiga håll då marken inte är rak och slät.
Allra roligast är det om matte också är med i leken. 🙂
Så vi har spelat boll, vi har lekt sommar och grillat, och den här helgen har lilla Luna fått äta både grillat kött och korv, men främst härliga, stora råa köttstycken.
När vi inte orkat spela boll mer, så har vi gått in, Luna har fått märgben, tuggben och annat gott att njuta av, och hon har legat mycket i mitt knä och gosat. ❤

Igår visade Luna mig något jag inte visste att hon kunde. Hon klättrade i träd. 😀
Familjens katt, Tilda, var ute och började busa med Luna och rusar upp i ett träd. Luna ville självklart följa efter och börjar tillslut klättra. Trädet är en aning snett och går inte rakt upp, men ändå. Luna lyckade komma så högt att bakbenen var ca 1 meter över marken, sedan fick hon ge upp.

På eftermiddagen kom Sofia. Luna höll på att krypa ur skinnet av glädje. Efter en massa bus och lek ute i snön, gick vi in och bara gosade och hade det mysigt.

Självklart finns tankarna där hela tiden, och jag kan inte stoppa tårarna mellan varven, men vi gör allt för att inte gråta, utan ha det så roligt och mysigt vi kan.

Avskedsord till min bror

Jag har inte skrivit på bloggen på evigheter, och det här jag kommer skriva nu har egentligen inte med den här bloggens ämne att göra heller, men på något sätt måste jag få ur mig det jag nu ska skriva.
Det här inlägget är med andra ord enbart för min egen skull. Mitt sätt att få ta avsked.

Till min bror!

Du är mitt livs första minne, det var när jag fick besked om att du var född. Som treåring sprang jag till grannarna och hämtade handdukar för att du hade slagit i huvudet och blödde kraftigt, något som jag sedan fick göra många gånger om under dom kommande åren. Genom vår barndom så bråkade och skrattade vi om vartannat, men det fanns aldrig någon tvekan om att vi älskade varandra.
Vi fick barn och genom barnen fortsatte våra äventyr. Det var med dig som jag lärde mig älska whiskey, under ett parti canasta ute på Härön..
Stunderna i båten på Härön, särskilt dom tidiga morgnarna när bara du och jag var ute och drog nät, och satt och drack kaffe i soluppgången, och tittade på sälarna.
Dessa minnen och många, många fler kommer jag alltid att ha kvar och alltid vårda ömt.
Idag gråter jag och sorgen över dig, min bror, känns bottenlös. Jag får ingen begravning, ingen minnesgudstjänst… för du går fortfarande på vår jord, men för mig, så dog du idag.
Det var länge sedan vi hade någon kontakt, men jag hoppades nog alltid att vi någon gång skulle hitta tillbaka. Men det du gjorde idag, kommer jag aldrig att glömma. Aldrig!!
Hur kunde det bli såhär? Vad hände egentligen? Vad hände med dig?

Jag hoppas att du någon dag kommer att förstå att man inte kan ställa högre krav på andra än på sig själv. Att det inte är konstigt att folk reagerar när dom blir sårade, och att man då måste ha förståelse. Att man inte kan bestämma över andra om vilka dom ska älska och umgås med.
Och jag hoppas, även om jag är arg, ledsen och besviken… att du får behålla det du har, så du slipper bli ensam.

Pinbärare och sakletare

Idag beslöt sig lilla Luna för att köra sitt eget race. När Fatzy och Zorba sprang och letade pinnar och gjorde vad dom kunde för att knycka den boll av varandra som någon av dom hittat, så skapade Luna sitt eget sätt att underhålla sig på.

Det började innan vi kommit ut från gården. Helt plötsligt ser jag Luna göra små krumsprång och slår på något med tassen på katters vis. Luna har hittat en död liten näbbmus-bebis som måste dödas (ännu mer).

Väl inne i skogen så hittade hon en läskig och väldigt rostig mjölkkanna, som man först måste skälla på och sedan slå lite på för att det är kul och låter klonk. Efter att ha hittat lite älgbajs och kört ett superrace bland snåren, så kom hon travandes med en knäckt pinne i munnen. Trodde jag alltså! 😉

Denna ”pinne” verkar hon väldigt nöjd med och lägger sig en bit bort och tuggar på den. Detta är extremt ovanligt för att vara Luna, så jag går dit och tittar. Ser då att det inte alls är någon pinne, utan troligtvis ett rådjursben!!!

Av någon anledning så önskar jag ibland att hon snarare var en Pinbärare än en sakletare… men hon får ju sin matte att se en massa konstiga saker i skogen. Det är inte bara träd och pinnar där. 😉

Härligt besked

För några dagar sedan fick jag reda på att en Rottweiler hade försvunnit från sitt hem i närheten av oss. I och med att jag jobbade och inte visste särskilt mycket, så blev det mest att jag höll ögonen öppna när vi var ute.

I förrgår såg jag husse och matte sökte från fältet alldeles bakom där vi bor, så igår tog jag alla hundarna och gick ut för att leta. Vi gick över fältet där dom hade sökt, vidare genom skogen och ut på en gångbana. Därifrån sneddade vi över ytterligare ett fält och in i en annan skog. En skog som leder mot det håll som hunden försvann ifrån.
Min tanke var att hunden kanske håller sig i närheten av bebyggelse, men där den kan få skydd av skogen. Lite då och då fick jag mina hundar (i alla fall Zorba) att skälla lite.

Det blev en lång och härlig promenad, även om vi inte såg något, och på eftermiddagen var hundarna väldigt nöjda.

På kvällspromenaden så går vi förbi fältet igen. det fält som dom sökte från häromdagen. Först reagerade Luna väldigt starkt på något, och sedan försökte alla tre hundarna sticka iväg mot vad det nu var. Tur dom lyssnar skapligt. 😉
Eftersom jag inte litar helt på Luna, så blev det koppel på för hennes del, då händer det som aldrig händer. Fatzy drog iväg… nåja, inte långt, men upp i vårt lilla skogsområde för att undersöka. men hon kommer ju när man kallar på henne så det var inga problem.

Jag funderade en del på vad det kan ha varit, men kunde inte så någonting. Det är MÖRKT här ute på landet. 😉

Nu för en stund sedan så läser jag att hunden är hittad och på väg hem. 😀 😀

Den här gången gick det bra tack och lov. Vi hittade ingen hund, men vi hittade en ny härlig skog att vandra i, och det är minsann inte illa. 😀

 

 

 

Hyllning till mina hundar – Mina Livräddare!

Nu var det väldigt länge sedan jag bloggade. Tid har jag haft, men inte riktig ork eller inspiration. Men nu mår jag bättre och igår fick jag vuxen skäll av Cicci, så det är väl dags att ta tag i det här igen. 😀
Vad passar då bättre än att skriva en hyllning till mina hundar, för hade det inte varit för dom, så hade jag inte suttit här idag.

Det hela började för ca 3,5 år sedan. På grund av några arbetsskador samt en typ av reumatism, så hade jag väldiga smärtor i framförallt min rygg. Smärtan gick ner i benen och om jag gick en promenad, så efter ca 10 minuter var jag inte säker på om jag skulle kunna ta mig hem igen. Ibland vek sig mitt högerben och jag kunde inte göra särskilt mycket åt det. Vid detta tillfälle händer en massa annat jobbigt i mitt liv, och jag var inte långt ifrån att ge upp. Men ge upp är inte min grej, så jag ringde till den konsulent jag haft hos försvarsmakten och sa att jag behöver en ny valp… NU!

Efter några veckor kom Fatzy in i mitt liv. En 8 veckors valp behöver inte massor av motion, men däremot en del aktivering, socialisering och miljöträning. Fatzy var ju den 3:e valpen jag var fodervärd för från försvarsmakten, men hon liknade inte någon annan hund jag någonsin haft. En aktiv liten piraya som verkligen krävde engagemang. Precis vad jag behövde just då.
Vi var ute på promenader, vi åkte ner till stan och letade upp platser där det var mycket folk, barn och hundar  bland annat i rörelse, så bara satt vi där tills Fatzy slappnade av och somnade.
Vi gick kurser och träffade hundfolk och tränade. Våra promenader blev längre och längre. Visst hade jag ont, men jag var tvungen att tvinga mig själv. Det fanns inget alternativ. Fatzy behövde sitt, och jag fick se till att ge henne det hon behövde. Det var mitt ansvar.

Jag ska inte sticka under stol med att Fatzy var en urjobbig valp och unghund. En ständig utmaning. Hon bet i händer, fötter, ben… ja allt hon kom åt. Inget av alla dom saker som fungerat på mina tidigare hundar fungerade, inget av tipsen jag fick från min konsulent eller andra experter fungerade, och under en period så var jag rätt frustrerad.

Vi hade en superfin kontakt, och det var väl det som gav mig hopp. Jag började tidigt att träna Fatzy, och på kurserna vi gick, så glänste hon, även om hon mellan varven fick sina ryck.

Jag ska inte säga att hon var lättränad, det var hon inte, men hon hade arbetsviljan och det gällde bara för mig att hitta rätt motivering. När jag hittade den, så lärde hon sig snabbt. Allt hängde med andra ord på mig. Fatzy… hon kunde egentligen redan, men hon krävde av mig att jag skulle hittade rätt motivation och belöning. Smarta tjejen. ❤

Ungefär samtidigt som det var dags för L-test, så började Fatzy landa. Vi var då en väl sammansvetsad enhet, vi var ett par! Vi levde och arbetade ihop, och tanken på att Fatzy skulle lämna mig gav mig nästan panik. Men hon blev som bekant avelstik och följde med mig hem! Vårt riktiga liv tillsammans började.
Hösten 2011 var Fatzy och valpade för första gången. En valp, lille Heike blev det då. Tystnaden efter Fatzy var fruktansvärd när hon var borta, och jag var överlycklig när hon kom hem igen.

Allt arbete med Fatzy gjorde att jag fick annat att tänka på, och fick orken att klara av att ta tag i saker och få ordning på allt igen. Mina muskler stärktes i takt med att Fatzy växte och idag kan vi promenera i timmar i skogen. Visst, jag har fortfarande ont, och kvällarna kan vara fruktansvärda ibland, men jag har ett liv.

Så för ett år sedan kom Luna och berikade vårt liv ytterligare. Fatzy´s raka motsats. En lugn valp, en liten gostös som tycker livet leker och är nöjd bara hon får vara med.

Vid den tiden som Luna kom så började jag inse att jag inte mådde så bra. jag vet inte riktigt när det började då det kom smygande. Jag fick hjärtklappning och kände mig yr mellan varven. Jag skyllde på massa olika saker, och efter att ha pratat med en läkare på vårdcentralen, så försökte jag låta bli att tänka på det.

Så i höstas kände jag att jag inte kunde ignorera det längre och sökte återigen hjälp och i december träffade jag en kanonbra läkare. Det visade sig att jag hade skyhögt blodtryck och var rätt dålig. Hjärtat hade fått jobba för högtryck lite väl länge.

Efter en ambulanstur, några dygn på sjukhus där man övervakade hjärtat dygnet runt, samt ett gäng undersökningar så kom jag hem , och nu mådde jag snabbt bättre igen och kan nu fullt ut återigen njuta av långa, härliga turer i skogen med hundarna.

Igår var jag på återbesök på sjukhuset och fick veta resultatet av alla prover och undersökningar. Allt tyder på att jag är i ovanligt god kondition för min ålder. Dom kunde se att jag både åt bra och rörde mycket på mig. 😀 Med hjälp av medicinerna som nu äntligen har sänkt mitt blodtryck så är jag kärnfrisk. Bara rygg och ben kvar. 😉

När jag för läkaren nämnde hundarna och skogspromenaderna så sken hon upp och frågade vad jag hade för hundar. Hon sa att hundarna troligtvis har räddat mitt liv. Hundägare brukar generellt ha en bättre fysik.

Under den här tiden har jag också träffat en ortoped och gjort en utredning av min rygg. När ortopeden såg bilderna av min rygg så var hon förvånad över att jag klarade av att vara ute som jag var med mina hundar. Jag borde ha för ont. Även hon sa att hundarna troligtvis räddat mitt liv, för utan dom, hade jag nog idag varit sängliggande.
Men eftersom jag för hundarnas skull tvingat mig till ett aktivt liv, så har jag lyckats bygga muskler som skyddar ryggen tillräckligt för att jag ska klara både vardag och arbete.

Mina älskade hundar. vad hade jag gjort utan er? Ni som kommer och pussar och visar sådan glädje och kärlek då jag vaknar på morgonen. Ni som tar mig till platser i skogen som jag aldrig hade kommit till utan er. Ni som glatt och lyckligt följer mig ut i skogen och sedan sitter och njuter av tystnad och en kopp kaffe någonstans och låter själen hinna ikapp.

Ni har bättre än mediciner och sjukgymnaster hjälpt till att läka både min kropp och min själ. Ni har både räddat mitt liv, och även gett mig ett nytt och rikare liv.

En vandring i minnenas allé!

För lite drygt tre år sedan var mitt liv en aning jobbigt. Men jag hade fått hem Fatzy som gav mig kraft och ork. I den vevan så hittade jag också till Fredrik Steens blogg, och träffade där på en massa härliga människor, bland annat Anki!
Och det är om Anki som detta inlägg ska handla om!

Så här kommer jag nog alltid minnas Anki.
Frisk och med ett underbart leende!

Anki kom in som en frisk fläkt, genom att ärligt deklarera att hon inte kunde något om hundar och var hundrädd, men att hon och hennes man hade skaffat en schäfer, och hon behövde lära sig allt. 😀

Bara det säger en hel del om Anki. Hon behövde inte ljuga och försköna, hon var sig själv. Och om man nu är hundrädd, ja, då kanske möjligtvis andra skulle skaffa en liten knähund, men inte Anki och Frank, utan påt med stora släggan och skaffa en schäfer. Att sedan Seven är världens finaste Seven, det är ju faktiskt deras förtjänst. 😉
Anki lyckades på något sätt direkt gå rakt in i hjärtat på en.

Efter en tids bloggande så hade Fredde en tävling där priset var en träff med honom. Alla som jag gillade och trivdes med på bloggen lyckades vinna en plats. Tack vare Agnes lyckades även jag få en och lyckan var enorm. Få träna hund med Fredde och träffa alla bloggisarna!!

Anki kämpade verkligen på med Seven på denna träff, och ingen som ser bilderna därifrån, kan väl tro att Anki var hundrädd och som hon sa, inte kunde något.

Anki lyssnar uppmärksamt på Fredde, och Seven ligger lugnt och väntar.

Vaddå kan inget?
Riktigt snygg linförighet tycker jag!

Anki var en riktig fixare, och för henne var det nog både naturligt och självklart att hon skulle fixa så alla mådde bra.

Anki och Agnes fixade hamburgare så att vi alla kunde få i oss lite mat.

Denna bloggträff blev grunden för en fin och varm vänskap mellan några av oss!

Under hösten som följde slog Fredde vad om på bloggen att han skulle strippa om ett lag inte vann i hockey. Laget vann inte, så självklart ordnade Anki och Agnes en insamling så Fredde fick en lektion i Pooldance.

Anki och Fredde. Han ser allt en aning förvånad ut, och Anki ser väldigt nöjd ut. 🙂

I Maj året efter hade planerade vi en tjejhundträff. Men Anki hade då fått en ”knöl” i magen som skulle opereras bort, och utan Anki kunde vi naturligtvis inte ha någon träff, så den ställdes in, och alla satt vi istället och höll tummarna för Anki.
Nu i efterhand så vet vi ju att det var första tecknet på cancern och första behandlingen av många för vår tappra hjältinna.

Sommaren gick och jag planerade min flytt till Stockholm, och när jag var uppe och fixade med min nya bostad så hälsade jag på Anki och Frank, och man kände sig alltid lika välkommen. När jag hade flyttat upp och Anki hörde att jag inte hade spis utan fick sköta min matlagning på grillen utomhus, så skickade hon med mig matlådor så jag skulle få lite riktig husmanskost. Så typiskt vår fina Anki.

När så hösten kom, så var det dags för Fredde att fylla 40 år. Självklart ville vi ge honom något, och självklart ville vi pika honom för den uteblivna strippen och pooldancen. Men nu var det första gången man faktiskt märkte att Anki inte mådde riktigt bra, då hon säger att hon inte orkade fixa allt själv.
Jag åkte då hem till Anki och Frank, och tillsammans lyckades vi få ihop en riktigt fin liten present från oss bloggare.

Frank fixade scenen, jag tomtarna och Anki dom fina blomsterarrangemangen. Fredde på stången! 

Vintern kom och vi förstod att Anki blev sämre, men hon behöll sin kämparanda. När det var dags för utställningen i Veda, där Marith skulle ställa ut Acro, så kämpade hon sig dit. Filmen vi spelade in där som en hälsning till Cicci, lyckas jag inte få upp här på bloggen.

Kan det ha varit för att kunna överlämna dessa fina muggar till mig och Marith som hon tog sig till Veda? Ciccis skickade hon på posten.
Med dessa muggar skulle vi ha facebook fika, vilket vi också hade några gånger.

På Veda blev det också beslutat att jag skulle få en liten Luna, och självklart var Anki och Frank med några veckor senare när jag var och träffade lillan för första gången.
I Februari pratade jag och Cicci om att vi nu måste se till att få till en träff, men nu får det bli en överraskningsträff för Anki! Ankis träff!
Vi började planera redan i Februari för en träff i Maj, och hur vi lyckades dölja det för Anki är fortfarande en gåta.
Många, många tårar fälldes, särskilt många tror jag det blev när Anki såg Cicci – Men… det är ju DU! var Anki´s ord. Har du åkt så långt bara för att träffa och överraska mig? (jag minns inte orden exakt, men ungefär så)

Vi hade några härliga timmar tillsammans, och även om Anki blev ordentligt trött, så tror jag hon var väldigt glad över vårt tilltag, och vi alla är så glada över att vi fick rå om vår Anki en stund.

Vad var det för låt vi letade efter?
För självklart var vi tvungna att försöka lägga in ett fredagsbidrag på Freddes blogg.

Tjejligan!
Från höger. Chanell, Agnes, Anki, Cicci, jag och så lilla Luna i knät.

Det här var sista gången vi alla sågs tillsammans.

Den 23:e november förstod jag att Anki hade blivit betydligt sämre och jag gick upp och hälsade på. Anki var då inte vid mevetande, men jag hoppas att hon hörde när jag hälsade till henne från alla. Jag kramade min ganska nya, men dock så kära vän för sista gången innan jag gick.

Kvällen efter lämnade Anki oss. Lugnt och stilla med sin familj omkring sig. Vår kämpe hade fått ro!

Igår kväll, en vecka efter Ankis bortgång, la Mejas mamma ut fyra stycken änglar hon hade gjort till minne av Anki. Jag hade tur och lyckades tinga alla fyra. För självklart är det Ankis familj som ska ha dessa änglar, dom förlorade ju den finaste ängeln av dom alla.

 

Vila nu i frid finaste Anki! Du kommer alltid finnas i våra hjärtan!

vad är det som händer??

Just nu är jag lite snurrig och huvudet är rätt fullt av tankar på Fatzy och bebisarna. Att träningen av Luna går bra gör ju inte min glädje mindre direkt. 🙂

Så idag pratade jag med hundavelsstationen, och fick reda på att jag är välkommen upp efter den 3:e januari för att hämta Fatzy. Jag får då möjlighet att göra ett studiebesök på hundavelsstationen, OCH träffa ALLA Fatzy´s valpar och verkligen tokgosa och valpbada ordentligt med dom då 8 veckor gamla små pirayorna.

Så om jag då tar semester några nätter så har jag ledigt i nästan 3 veckor för den lilla resan och att verkligen umgås ordentligt med Fatzy.

Så går jag här och lullar, städar och funderar över resan till Sollefteå och om det kommer finnas möjlighet att få den där semestern. Då kommer ett sms från chefen. Vi har haft det rätt tufft på jobbet ett tag, så hon tycker vi behöver koppla av lite och har bokat in oss på Hasseludden. Men just den dagen hade jag lovat att hjälpa min son med hans lilla dotter. Så jag ringer till honom för att få bekräftat att det är just den dagen han behöver hjälp. Då har han redan ordnat det på annat sätt, så inget hindrar mig från att åka.

Jag blir nästan lite rädd… så mycket positivt händer nu, kan det verkligen vara sant?

Jag hoppas det, för allt det här, är något som jag verkligen behöver!!! Kanske särskilt mycket det datum som chefen tänkt på Hasseludden, då är det nämligen näst intill exakt ett år sedan Kent tog livet av sig.

Just det. Kollade också idag på utbildningar till hundinstruktör. Höll verkligen på att trilla på rumpan. De flesta sådana utbildningar kostar runt 24 000:-!!!!! What???
Nej… så kul är det inte! 😉

 

Duktiga lilla Luna

Vi fortsätter att jobba med lydnaden och det går riktigt bra. Luna är tydligen inne i precis rätt period för detta och verkar tycka det är superkul!

Jag gör en del moment både inomhus och utomhus, bara för att se lite hur dom olika miljöerna påverkar henne. Inne går det klockrent, men ute kan hon bli lite påverkad av ljud m.m.
Igår lekte vi en stund på köksgolvet och mitt i detta så började jag träna lite cirkuskonster med henne. Jösses vad roligt hon tyckte det var. Mellan ”konsterna” så skuttade hon upp och snurrade runt ett varv och buffade på matte som om hon sa – mera matte, mera! 😀

På kvällen så satte jag på Luna kopplet och gick en promenad inne på slottsområdet. Där är mycket skuggor, ibland kommer det folk som antingen går eller springer. Ibland i grupp som pratar högljutt. Vi gick över träbroar som gick över mörkt, läskigt vatten och tog en vända bakom slottet där det var mörkt och konstiga kedjor som hängde.

jag kan inte ha varit stoltare matte än igår. Luna gick kanonfint! Lugnt och stilla vid min sida, och dom få tillfällen som hon började gå en aning för långt fram, så räckte det med att jag sa till, så saktade hon in.

Hon hade inte tid att kissa och bajsa, men det tog vi igen lite senare på kvällspromenad nummer två med Zorba och hans husse. Då fick Luna springa lös och bara ha kul. 😀

Underbar morgon!

I morse var det riktigt kallt men otroligt vackert ute. Frosten täckte gräs och en del buskar, och solen sken från en klarblå himmel.

Jag som aldrig brukar ha mössa, klämde på mig den nya från schäferklubben som jag köpte i lördags. Har ingen aning om varför jag fick för mig att köpa mössa, men kanske var det för att jag insåg att det nog kommer bli kallt om öronen på hundpromenaderna, nu när jag klippt mig riktigt kort. 😀
Och Ja, jag måste nog erkänna att det var rätt skönt med mössa idag.

Den kyliga morgonen verkade ge både Luna och Zorba lite försmak av vinter och snö, och båda var så där härligt superglada och bara skuttade och körde super-race hela tiden.

Vädret inbjöd inte bara till lååång härlig promenad, utan till en del bilder också, som jag för en gångs skull laddade upp direkt, så idag bjuder vi på lite bilder. Det var ju ett tag sedan. 😉 😀

Det luktade väldigt spännande i skogen idag.

Hänger du med matte?

Kolla, jag kan ligga en stund, fast det är spännande dofter och ljud överallt runtomkring.

Min vackra lilla bebis! ❤

Nåja, hon är kanske inte så liten längre.

Vi tränar ytterligare lite platsliggning i infarten till en söt sommarstuga.

Yiihaa… full fart på fältet!

Kom igen nu då!

Ett sista race vid potatislandet.